Äntligen har jag landat i Australien! Visst, jag har fortfarande nästan 9 timmar kvar tills jag landar i Sydney, men på något konstigt sätt så känns det ändå så "nära" nu... 

När vi väl gick av planet så fanns det en miljon olika väga att gå, jag började följa efter en kille som såg van ut och hoppades innerst inne att han också skulle genom samma kontroll som jag. Och ja, det skulle han, tack och lov! Vi började snacka och han berättade om sin resa i Barcelona där han hade hälsat på sin flickvän, sin uppväxt på gården i NZ, hur han numer bor i Perth och massa annat. Sverige låter ju helfräckt, tyckte jag. Jag vet liksom inte riktigt vad världen har för bild av Sverige, för i mina ögon är det snö, skog, snö, skog, grusväg och kanske en damm om man har tur. Han heter Leigh och är sååå glad att vi började snacka för han hjälpte mig igenom allt från när vi gick av planet tills sista spärren då han skulle till sitt håll och jag till mig. Jättegullig kille, jag fick hans visitkort och lär höra av mig i framtiden om jag behöver tips på Perth eller NZ.

Hur gick det med insulinet i tullen då? De var lite tveksamma och tittade och klämde och sa "Ooooj, vad mycket...", men när jag tindrade med mina stora, blå ögon och sa att jag tar minst åtta injektioner per dag (kan ha överdrivit något där ja) så lade hon huvudet på sned och jag fick en klapp på axeln så kunde jag passera. Så frågade hon om jag hade någon annan väska. Jag sa "Nä, den andra skickas direkt till Sydney!" varpå hon säger "Åh, nej, det gör den inte. Alla bolag säger det, men nej, du måste hämta ut den och checka in den på nytt här i och med att du ska flyga inrikes nu!" så jag fick springa tillbaka till terminalen, hämta min väska och passera. Skönt!

Gick ut och ställde mig i kylan (ja, det är ju kanske bara 15 grader) - åh, vad skönt att få andas in lite frisk luft för första gången på 24 timmar! Stod där ute i några minuter innan jag gick in och köpte min första australiensiska choklad (cravings var det här!), men den var föga imponerande. Lite lagom spännande hur man liksom bara drar kortet i kortterminalen, sedan är det klart. Ingen kod, ingen underskrift. Ingenting. 

Sedan var det dags att leka borttappad igen. Någon sade att jag skulle ta rulltrappan till övervåningen, någon sade att jag skulle ta bussen. När Maja hamnar i en sådan situation så väljer hon att sätta sig ner på en bänk och facebooka. Kanske inte det bästa, men det gjorde jag innan jag såg en man i kostym som såg ut att arbeta där. Han måste ha sett min lagom uppgivna blick och frågade om jag var lost. Jotack, det kan man väl lätt säga. Han hjälpte mig i alla fall att hitta rätt (det var bussen) och hälsade mig varmt välkommen till Australien. Snällt folk, det här!

Bussen till min terminal tog några minuter, sedan frågade jag en tjej vid incheckningen om vart jag skulle, lämnade in väskan, passerade säkerhetskontrollen utan minsta lilla frågetecken. Pang-bom-klart. Så nu sitter jag och väntar på flyget till Sydney - sista flygresan på ett bra tag känns det som!

Hör av mig när jag är på plats och installerad i Sydney!