Jag har haft diabetes typ 1 i snart 9 år. Det innebär kort och gott att min kropp inte producerar något eget insulin, utan jag måste ta ett gäng sprutor varje dag. De flesta har nog ett hum om vad diabetes är för någonting och hur det fungerar (eller inte fungerar), men jag tar en kort sammanfattning ändå:

 

Varje gång du äter så höjs dina blodsockernivåer. Hos en frisk människa producerar kroppen eget insulin som ser till att sänka dessa till en normal nivå. Hos en diabetiker har denna funktion stängs av, vilket innebär att vi måste injicera insulin (sprutor) för att sänka dessa nivåer.

 

Om vi inte tar våra sprutor så kan inte nivåerna sjunka till det normala. Oftast så märks detta till en början av att man blir jättetörstig (med betoning på "jätte" - jag skojar inte, du vill i princip hälla i dig en hel hink med vatten och är ändå inte nöjd), kissnödig, tappar aptiten, blir trött, får svårt att koncentrera sig med mera. I det långa loppet går man ner i vikt, organen tar skada, man mår dåligt både fysiskt och psykiskt och om det fortsätter ännu längre kan man hamna i koma och behöva amputera både armar och ben - men då har det gått rätt så långt...

 

Så ja - kort och gott - jag drar i mig ett gäng sprutor varje dag och testar mina blodsockernivåer lite då och då, gör några läkarbesök då och då. Men annars lever jag som vem som helst. Jag äter vad som helst. Jag dricker vad som helst. Jag gör allt som vilken annan dödlig människa gör - så länge jag reglerar mina injektioner och alltid har tillgång till både insulin och någonting som kan höjda mitt blodsocker. För ja, det kan även gå åt det andra hållet om jag injicerar mig med "för mycket" insulin. Då blir man kallsvettig, skakig, får svårt att koncentrera sig och det känns typ som att man är helt lost. Det löser man genom att äta någonting med socker som höjer nivån till det normala igen (typ druvsocker eller liknande).

 

Oftast så rullar det på fint med min sjukdom, men med handen på hjärtat - ja, vissa dagar känns rent utsagt förjävliga och då vill jag ingenting hellre än att fullkomligt kräkas över denna sjukdom. Och det är okej att känna så, det gör nog de flesta emellanåt. Men när jag fick min diagnos så lovade jag mig själv att inte låta detta påverka mitt liv. Och nej, det gör det inte heller. Visst, i början var det en rätt så stor omställning för mig, men idag är det lika naturligt att ta insulinsprutor och testa blodsockernivåer som att borsta tänderna. Mina vänner märker knappt av det och jag har flera gånger fått höra "Jaa, men åh, du är ju en sådan där diabetiker, det hade jag glömt bort!"

 

När tankarna väcktes kring att resa till andra sidan jorden så dök tanken "Hur f-n gör jag med min diabetes då?" upp. Men jag har ju lovat mig själv att inte se det som något hinder så nej, jag sökte till och med till universitetet innan jag hade 110% koll på hur allting fungerade. Min läkares första reaktion var "Men åååh, vad kul! Åh, vad roligt! Jag är avundsjuk! Jag vill också åka!" och när jag frågade om det finns några problem att åka iväg med diabetes så sa hon "Nej, absolut inte!", så det kändes ju bra... :-) Jag har ju rest med diabetes tidigare, men då har det liksom rört sig om max 2-3 veckor och det är ju inte i närheten av att flytta ett helt år. Nej, så det enda som är viktigt för mig är att jag tar med mig insulin, kanyler, blodsockermätare med tillbehör, extrasprutor och allt annat som behövs.

 

Det lär garanterat dyka upp ett gäng inlägg om min diabetes både innan och under resan så om någon av er har frågor så är det bara att fråga på! :-)